Välbefinnande i arbete som produktivitetsfaktor

Merparten av statens verksamhetsutgifter består av av arbetskraftskostnader. Arbetsproduktiviteten är alltså det viktigaste elementet beträffande kostnadseffektiviteten.

Detta kan observeras bland annat inom följande delområden:

  • Möjligheter till deltagande och inflytande förbättrar produktiviteten
  • Mångkunnighet förbättrar produktiviteten
  • Utbildning förbättrar produktiviteten
  • Förbättring av arbetsmiljön och i synnerhet säkerheten ger inbesparingar och förbättrar kostnadseffektiviteten.
  • En god fysisk kondition hos personalen minskar sjukfrånvaron och förbättrar kostnadseffektiviteten.

(Källa: Otala & Ahonen (2003): Työhyvinvointi tuloksen tekijänä)

Dålig arbetshälsa är en verksamhetsrisk och en utgiftspost

Även om det är svårt att beräkna direkta inverkan av välbefinnandet i arbete på organisationens resultat är bristen på arbetshälsa en klar verksamhetsrisk och -utgift.

Exempel på möjliga följder:

  • produktiviteten och inlärningsförmågan minskar, olycksfallsrisken och utbrändheten ökar
  • yrkesskickligheten minskar, vilket sänker kostnadseffektiviteten, kvaliteten och kundtillfredsställelsen och arbetsförmågan
  • arbetsplatsandan försvagas, vilket i värsta fall leder till kotterier, undanhållande av information, underutnyttjande av kunnandet, likgiltighet och slarv, ökande risker och personalomsättning samt försämrat arbetsgivarrykte
  • dåligt ledarskap -> ineffektivitet, osäkerheten ökar, antalet frånvaron ökar, motivationen och engagemanget minskar
  • det kreativa greppet och förnyelseförmågan försvagas

Arbetsoförmåga är i sin tur en stor utgiftspost för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock genom eget arbete för förbättrad arbetshälsa påverka sina arbetsgivaravgifter. Ju färre fall av arbetsoförmåga och invaliditetspensioner desto mindre arbetsgivaravgifter.

Det har konstaterats att arbetstagares pensionsbenägenhet ökas av:

  • brister i kompetensen
  • arbetets påfrestning
  • bristande uppskattning av arbetet
  • osäkerhet i fråga om arbetets kontinuitet
  • brådska
  • små påverkningsmöjligheter

Som pensionsförsäkrare har staten som målsättning att den förväntade pensioneringsåldern skall öka från 59 år och 10 månader år 2003 till 61 år och 6 månader år 2009. Målsättningen är alltså att allt fler arbetstagare aktivt skall delta i arbetslivet ända till ålderspensionen.

För egen del stödjer detta uppfyllandet av målsättningarna för informationssamhället, nämligen konkurrenskraften, effektiviteten och förnyelseförmågan.

Publicerad 8.11.2012 kl. 10.33 , uppdaterad 8.11.2012 kl. 11.16
Suomeksi   På svenska   In English

Till början av sidan